Framtiden nu

For a number of reasons I will stop blogging at framtiden.nu. Foremost, I’m tired of maintaing a WordPress blog. And the name framtiden.nu, while being a cool name in swedish, didn’t make any sense to the 6.919 billion people that didn’t speak swedish.

So I’m moving my blogging efforts to http://agevik.se. Short and sweet! Lets hear that again to make sure you got that: http://agevik.se. While the new domain name is just as incomprehensible as the current one, it is by a stroke of luck my last name.

Rock on people!

ps. Sometime in the future I will start using Framtiden.nu for a completely different purpose, a small pet project of mine that I have been wanting to do since 2006. ds.

I have to hand it to you Bob, I write my comments on your book, I mail you and you respond to some random person on the internet. Impressed.

Now, this leads me to an open question about discussions on the internet that I have been pondering. Do I respond? Bear with me while I explain my train of thoughts.

There is an old picture floating around on the net that sums up my thoughts on having arguments over the internet. I won’t include it here since I think it is a bit harsh, so I will just link to it. Go ahead, click the link, I’m waiting. (drums fingers against tabletop). There, back now?

So, what is this picture trying to tell us? Arguments are best made when you can see each other. Just look at how quickly the comments turn into nonsense on sites like Slashdot and TechCrunch. I have to admit that full-on flamewars are starting to become more and more uncommon. Maybe we are slowly starting to learn how to argue over the Internet?

But I digresss. My real concern is this: in many newspapers (except The Economist which I will get to in a minute) I often see this happening:

• Newspaper publishes an editorial on a controversial subject
• Person figuring in the editorial sends in a reply to the editorial
• The newspaper publishes the received reply together with their reply to the reply!

See the problem here? The newspaper always wins! They get the final say. I’ve even see this go on several cycles where the newspaper receives a reply to their reply which they then in turn reply to. The Economist’s staff, as the classy english gentlemen that they are,  handle it much more graciously:

• The Economist publishes an editorial
• Person figuring in the editorial sends in a reply
• The economist publishes the reply and trusts that the reader is intelligent enough to read the original article and the reply and make up their own mind on who is right.

How does this apply to the aforementioned comment on this blog? Well, if I reply I get the feeling that the discussion will go on until I get the final say. Note that I wont necessarily have won the argument, but since this is my blog I obviously have a lot more stamina in writing on it than anyone who comments.

Maybe it would be more gracious of me to let comments stand unanswered and thereby letting readers make up their minds themselves?

What do you think?

(thanks @Lena Bolin for inspiration to this post)

Games are fun. You get immediate feedback on what you do and you always know when you are doing the right thing. Even more fun than doing the right thing is letting others know how good you are, which is what Microsoft understood with XBox Live.

Achievements, badges and trophies were of course not invented by Microsoft and Sony. They have been used by the military, the scout movement and as informal prizes in sports tournaments. Certificates have also turned into a sort of virtual achievement among friends. I see lots of people getting more certificates than they have time to actually use. For example: certificates for hunting, scuba diving, sailing, climbing, driving mc, the list goes on.

I’m not saying there is anything wrong with that. Au contrarie! if you learnt scuba diving just to get the certificate – more power to you. The act of getting a certificate actually made you learn something that you hadn’t learned otherwise.

And more websites are starting to realize that you can turn your website into a game by making you collect virtual goods: Facebook friends, notifications, twitter mentions, blog readers, comments.. are they all part of a virtual game?

When you write something on Facebook is this the prize you hope to get?

This is a basic human emotion – we are drawn to things that we understand and that give us immediate feedback. What else that we do can be turned into a game to make it more fun and rewarding? Your work? Your studies?

One and a half year ago I decided that I wanted to write more as I got fewer and fewer opportunities to do so at work.  Therefore, I created this blog as a way for me to practice my writing.  The only way I could do that while still having fun was to write about things that interested me.  I wrote in English and Swedish and no-one read it except me.

And there was evening and there was morning, a second day.

After writing for almost a year, the urge to tell  people that “you can read more about that on my blog” was so strong that that I couldn’t resist giving out the address every once in a while to people that I met . Then, the strangest thing happened: people started coming back and started giving me feedback (often in person) on posts that I had written and many of them actually liked what I was writing! I discovered something that was even more fun than writing: getting feedback (positive and negative!) on my writing.

And there was evening and there was morning, a third day.

Suddenly, I had created an unexpected problem for myself. I was afraid to disappoint my (five) readers so I carefully started reviewing each post before publishing it which unsurprisingly led me to writing much fewer posts. At the same time I noticed that every time I made a post I got new readers. But since I wasn’t writing, my number of readers wasn’t growing.

That is, until now. I have now come full circle and decided that I want to continue writing And not only that, for people to understand that there is a real live human being behind the blog I am also putting my name on it. I’ve also decided to blog more often and add a new category to the blog: inspirational. But don’t fret, the focus will still be on technology and the odd gaming rant.

You can support me by:

• sharing/likeing on facebook
• commenting
• reshare on Google Buzz
• tweet on twitter

Now, hit that like button below, I know you want to!

I am just reading “Foundation and Earth” by Isaac Asimov and have to say how impressed I am by Assimov as an author. Although “Foundation and Earth” is not his best book it reminds me what a great author Asimov is.

Source: Wikipedia. Note: Don’t click on the link. The wikipedia page contains spoliers.

The original Foundation-series is an amazing piece of work and is as relevant as ever. Let me explain why.

The central theme in the series is the struggle between viewing mankind as individuals versus seeing mankind as a giant anthill or beehive. With the transformation of media that is happening right now, both when it comes to how information spreads (in realtime) and who spreads it (anyone), I believe we are taking a small step from isolated individuals towards a giant anthill. Just look at Wikipedia, without knowing it thousands of us have created the world’s (arguably) best encylopedia, just like ants that slowly put in small straws without knowing that the final result will be an anthill.

Some might find the thought of comparing mankind to an anthill saddening. But I actually find it encouraging. Maybe our society is heading towards a goal too difficult for us to comprehend and every little straw that we put in leads us towards that goal?

What do you think, an encouraging thought or a sad thought?

Oj vilken diskussion det blev på IDG kring testet av Sony Ericsson X10.
Jag ställer mig helt på IDG:s sida.

Som jag skrev tidigare borde Sony Ericsson köpa Tweetie/Tweetdeck om de vill ha en Twitter-klient som folk vill använda. Tyvärr blev det nu försent när Tweetie blev uppköpta av Twitter själva.

I just realized that I am in the middle of a social media disaster. I am active on Facebook, Twitter, Google Buzz and this blog. I’d prefer to only be active on one. But my problem is that some of the people I interact with are only on Twitter and some of the conversations I follow happen on Google Buzz.

So, here is my setup going forward:

Blog: long semi-thought-through thoughts
Google Buzz: semi-long sometimes thought-through thoughts
Twitter: super-short non-thought through thoughts

The technical setup is that all blog posts are drafted into the Google Buzz stream and the Google Buzz stream is posted onto Twitter but Tweets are not cross-posted into Google Buzz. Confusing, no?

So, take your pick on where to follow me depending on how long/short and thought-through thoughts you prefer

Genom slösurfande råkade jag hitta gratisboken “Almost Perfect” som berättar historien om WordPerfects uppgång och fall. Den var så rolig att läsa att jag inte kunde lägga ned den utan sträckläste den under en eftermiddag! Jag rekommenderar den varmt. Den ger en spännande insikt i ett litet företag som växer från tre personer i en källarlokal till 6.000 personer i ett kontorskomplex. Tyvärr slutar den lite abrupt då han som skriver boken får sparken men resten är ju idag historia.

En annan intressant artikel jag läste igenom häromdan är historien om spelet “Elite”. Elite är numera klassiskt rymspel där man köper och säljer varor mellan olika planeter och uppgraderar sitt skepp. På tal om spel som saknar mål är Elite en av urföregångarna – orginalversionen hade inget annat mål än att åka runt i unviersum och köpa större och bättre rymdskepp! Med sin öppna värld kan Elite numera ses som föregångaren till allt från Eve Online till Grand Theft Auto. Själv har jag aldrig spelat originalet utan bara den upphottade Frontier: Elite II som släpptes till PC 1993 men jag minns frihetskänslan av att åka runt i ett helt universum! Att programmeraren David Braben lyckades skapa den känslan redan 1984 är fascinerande och ger en respekt över hur inflytelserikt Elite var när det kom. Shareware versionen av Elite II går att ladda ner från Eliteclubs webbsida för den som vill återuppleva gamla spelminnen

En av de största anledningarna till att jag startade den här bloggen var att få träning i att skriva. Jag tycker om att skriva och det finns få bättre sätt att få träning i det än att… skriva. Vi lever i en tid där det är viktigt att kunna uttrycka sig i skrift. I nästan alla jobb sker icke-kritisk kommunikation via mail i första hand och telefon i andra hand. En del personer har lyckats skapa sig ett namn genom att blogga bara genom att vara skickliga i att uttrycka sig skriftligt. Det säger en del om vilken ovanlig talang det är. Två bloggar jag läser om programmering är typiska exempel på detta: Joel on Software och Coding Horror.

Blogga är en sån sak som ser så lätt ut när andra gör det men är så otroligt svårt när man försöker själv. Det viktigaste som det för med sig att skriva ett inlägg här på bloggen är att jag tvingas samla mina tankar och försöka få ner dem. Bara det är svårt! Att sen lyckas skriva det på ett vettigt sätt som gör att andra förstår är snudd på “mission impossible”.

För att kunna komma nånstans med skrivandet måste man förstås inse att det är svårt att skriva. Men till räddning finns personer som i årtionden har funderat på hur man skriver en intressant och rolig text. Min “bibel” för skrivandet är den klassiska tidningen The Economist’s alldeles egna Style Guide som de tvingar sina journalister att följa. Det roliga med att läsa The Economist är att trots att de behandlar komplicerade ämnen så är alltid språket lättläst. Deras Style Guide är ett fantastiskt referensverk som inte bara hjälper en att skriva bättre, man lär sig tänka klarare och destillera sin tankar i korta och tydliga meningar. Ta det här exemplet om hur man ska förenkla sina meningar:

A courtesy call is generally a sales offer or an uninvited visit. A substantially finished bridge is an unfinished bridge. Someone with high name-recognition is well known. Something with reliability problems probably does not work. If yours is a live audience, what would a dead one be like?

Nätet är fullt av gratis information om hur man lär sig skriva, ta till exempel detta fantastiska stycke ur On Writing Well. Precis som The Economist Style Guide trycker även den boken på vikten av att förenkla, förenkla och förenkla:

Clutter is the official language used by the American corporation—in its news release and its annual report—to hide its mistakes. When a big company recently announced that it was “decentralizing its organizational structure into major profit-centered businesses” and that “corporate staff services will be realigned under two senior vice-presidents” it meant that it had had a lousy year.

Är det inte en befriande tanke att man kan uttrycka sig så klart och så tydligt? Tänk om Jan-Åke Jonsson, VD för SAAB kunde ha sagt “Ingen vill köpa oss, så vi tar en sista chansning med en rekonstruktion innan vi går i konkurs” istället för “We explored and will continue to explore all available options for funding and/or selling Saab and it was determined a formal reorganization would be the best way to create a truly independent entity that is ready for investment”.

Ingen kommer undan skrivandet idag. Vi är alla amatörer som tvingas författa allt från långa mail på jobbet till statusuppdateringar på Facebook. Jag kommer aldrig att göra anspråk att att vara expert på att skriva. Men jag ska göra mitt bästa för att träna.

Första inlägget på framtids-bloggen. Ska bli grymt kul att komma igång och skriva, vi får väl se om jag orkar i längden…

Sitter just nu på ett hotellrum i Düsseldorf och väntar på en kollega. Perfekt tillfälle att hinna med att gå igenom Google Reader! Google Reader är för övrigt ett smått fantastiskt verktyg. Jag hade inte hoppat på RSS-trenden innan men nu ångrar jag det inte en sekund. Nu när jag lagt in alla bloggar jag följer (35 st) så är det som att läsa en tidning där alla nyheterna är intressanta för just mig.

Hela tanken svindlar lite när jag tänker på affärsmöjligheterna som dyker upp med att ta ett sånt här verktyg till allmänheten. Vore jag tidningsutgivare skulle jag absolut vara oroad av den här utvecklingen. Varför ska jag vada mig igenom en tidning där 50% av artiklarna är relevanta när jag kan läsa ett RSS-flöde av 35 bloggar där alla är relevanta för just mig?