Att spela på räls
Jag spelade just igenom Resistance 2 till Playstation 3. Ett spel som IGN har ratat “incredible” och som har en metarating på 87/100 hos Metacritic. Jag är definitivt imponerad, spelet är ett duktigt hantverk. Men jag är samtidigt besviken och kan känna hur lite som har hänt sen Half-Life kom ut 1998.
Half-Life representar det första spelet som lyckades blanda en FPS med en bra och genomtänkt storyn. Introt är numera legendariskt och används som undervisningsmaterial i kurser inom dataspelsutveckling*. Resistance 2 har självklart snyggare texturer, är mer högupplöst och har säkert avancerad AI. Storyn är också okey men berättas dåligt.
Men R2 har ett stort problem som det delar med många moderna spel. Spelet går på räls. Det är aldrig någon tvekan om var man ska härnäst eller vem man ska skjuta. En pil pekar åt vilket håll man ska, medhjälpare omkring en skjuter ner svåra monster. Försöker man gå åt fel håll möts man snabbt av en osynlig vägg. Det går tillochmed så långt att de lagt ut vapen lite strategiskt, t.ex, ligger det en rocket launcher på golvet så vet man att det kommer att komma en boss snart.
Jag påstår inte att alla spel måste bli “open-ended” som FarCry 2. FarCry 2 är raka motsatsen mot Resistance 2: spelet går så långt att det knappt finns ett mål! Det är upp till dig att hitta en mening i den värld som du är i.
Resistance 2 och andra “next-generation” spel som GTA IV och Call of Duty 4: Modern Warfare lider alla av behovet att se till att spelaren aldrig hamnar snett. Till och med Resident Evil 5 blev förändrat till ett klassiskt co-op FPS från att ha varit ett problemlösningsspel. Det är kul men leder till en tomhet när man har klarat spelet. För vad är det egentligen man gjort när man klarat spelet? Det känns mer som att man sett en film än att man spelat ett spel. Jag vill påstå att det som definierar den här generationens konsolspel är enkelheten och snabbheten och känslan av att man aldrig förlorar eller gör fel.
Är det för vågat att gissa att nästa generations spel kommer att bli en motreaktion med svårare pussel och mer komplexa intriger? Kanske är det en indikation på att det börjar vända när spel som Professor Layton blir populära och att Riot Games grundas just nu, ett företag helt inriktat på att skapa spel baserade på samma logik som den superkomplexa Warcraft 3 kartan “DoTA”. DoTA är så komplext att det sägs att man måste känna någon som redan spelar spelet för att kunna förstå hur man spelar. Titta till exempel på reglerna för att spela online. Hur många regler förstår du?
#Alla tomma slots ska vara Computer’s. (för att man inte ska ha mer startguld än i 5v5).
#Creepskipping och Backdooring är förbjudet.
#Man får inte boosta och man får endast share’a reg items så som Ring of regeneration, Ring of health, Flash of Sapphire, Tangos, sobi mask (inte typ battlefury). (om detta sker av misstag måste det åtgärdas direkt för att slippa automatisk förlust av matchen) (itemshare).
#Alla items är tillåtna, man får även ha mer än en meka, guinsoo m.m.
#Kartan som spelas är självklart den senaste dota mapen.Man kan förlora en Match om du eller ditt lag har:
#Backdoorat eller Creepskippat.
#Flamear (Flaming, dvs är väldigt otrevlig mot motståndarna).
#Itemshare.
#Att ni inte kommer i tid till en match.
#Pausat under val av heroes
Det blir kul att följa detta. Själv tror jag starkt på en motreaktion med svårare och mer komplexa spel.
* Jag har ingen aning om detta är sant