Framtiden.nu is is a blog written by Niklas Agevik on the general impact of technology on society, mobile payments and my personal projects. Read more in the about section.
I remember seeing the original Tron movie in 1992, ten years after it’s original release. I was amazed to see a movie where geeks were the cool people.
The original trailer is an amazing video that documents the early 80s perfectly in so many ways. But most importantly it embodies the belief that computers will once rule the world. To be honest I kind of miss the broad belief of computers soon becoming evil and trying to take over the world. Now we just take computers for granted instead.
Now compare that with the trailer for the new movie coming out in December, Tron Legacy. No more focus on computers trying to take over the world (sadly).
Oh and did I mention that Jeff Bridges is Clu 2.0?
Those of us who are into gaming have followed the E3 conference this week closely. I didn’t have time to watch all the keynotes yet but I looked at the important parts of each keynote.
Some quick comments for those of you who haven’t had time to follow it closely:
Nintendo: New version of Nintendo DS heavily inspired by iPhone gaming (accelerometer et cetera) and more games that people are excited about. Nintendo has found a formula and are sticking with it, everything they announced was expected and they are doing exactly the right things. Verdict: 5/5
Microsoft: heavily focused on the Playstation-generation and trying to reach hardcore gamers (Gears of War, Metal Gear Solid). But also trying to be a more gimmicky kid-focused brand like Nintendo with Kinetic (motion based gaming). Seems to be targeting both groups with one console. Not good! Verdict: 3/5
Sony: oh dear Sony my old friend. What has happened? It’s like Sony takes one step forward and then one step back. They used to be the king of the hill but they are just slipping further down. Let me sum up my emotions for Sony for the past four years: 2006 PS3 delayed launch, €499 pricepoint: No no… this will not end well. But okay, it is clearly targeted towards hardcore gamers and who knows, maybe they are ready to pay a hefty sum to get the coolest console. 2007 Lair launches, receives 4.5/10 rating on Gamespot: It’s been a year. If you have a good console you need AAA games. Who on earth let this game through Q&A? 2008 Playstation Home: Hold on guys. You have an expensive hardcore gaming console and you launch a service for kids? This is not cool. It is wrong on so many levels. 2009 Playstation Slim: Lower pricepoint. Awesome! This can be a casual gaming console too. AND you have Littlebigplanet. Finally someone has got hold of their senses. 2010 3D Gaming: Nooo.. You are betting on a really, REALLY, risky horse here. 3D TVs are still uncommon and now you are betting on 3D gaming? It’s definitely not for the casual gamers and the hardcore gamers are not impressed. And at the same time you launch Playstation Move for kids and casual gamers.
Verdict: 1/5
As you can see I am a Sony fanboy. But now I’m slowly slipping over to the dark side (Microsoft).
Coming from the outside the recipe for the success looks so easy. What I would do if I were Sony:
Shut down Playstation Home
Put 3D gaming on hold for two years
Tie the Playstation brand in with mobile phones, TVs etc
Make the Playstation network on par with XBox Live
Bet on two groups: social/cascual gamers (Singstar) and hardcore gamers
But isn’t there anything they are doing right? Yes, actually there is! The marketing department has made some really good commercials. Here is the one announcing Playstation Move, note how it manages to make fun of both Microsoft Kinetic and Nintendo Wii.
Games are fun. You get immediate feedback on what you do and you always know when you are doing the right thing. Even more fun than doing the right thing is letting others know how good you are, which is what Microsoft understood with XBox Live.
Achievements, badges and trophies were of course not invented by Microsoft and Sony. They have been used by the military, the scout movement and as informal prizes in sports tournaments. Certificates have also turned into a sort of virtual achievement among friends. I see lots of people getting more certificates than they have time to actually use. For example: certificates for hunting, scuba diving, sailing, climbing, driving mc, the list goes on.
I’m not saying there is anything wrong with that. Au contrarie! if you learnt scuba diving just to get the certificate – more power to you. The act of getting a certificate actually made you learn something that you hadn’t learned otherwise.
And more websites are starting to realize that you can turn your website into a game by making you collect virtual goods: Facebook friends, notifications, twitter mentions, blog readers, comments.. are they all part of a virtual game?
When you write something on Facebook is this the prize you hope to get?
This is a basic human emotion – we are drawn to things that we understand and that give us immediate feedback. What else that we do can be turned into a game to make it more fun and rewarding? Your work? Your studies?
När jag kom hem idag såg jag att PS3 var en trending topic på twitter. När något blir en trending topic har oftast något stort hänt. Mycket riktigt, Playstation Network (PSN) var nere.
Jag testade att sätta på min PS3:a och fascinerande nog gick nästan inga spel att starta. Spelen har nån form av skydd som kräver ständig uppkoppling. Jag hade inte insett hur vanligt det är förrens nu. Ännu mer skrämmande är Assasins Creed 2 där DRM-skyddet består av att hela save-funktionen ligger i molnet. Dvs, att cracka Assasins Creed 2 är detsamma som att skriva om en stor del av spelet, nämligen hela save-game funktionen.
Det tråkiga med all det här är att framtida generationer kommer att få svårt att testa gamla spel. Vad händer den dagen PSN läggs ner för gott?
Av någon anledning är jag väldigt inne på retro-gaming. Inte retro-definitionen enligt tidningen Level som innefattar allt från Final Fantasy III till Super Mario för NES. Allt innan 1990 är inte spel, det är…är…historiska dokument. All cred till dem som orkar sig igenom Zelda I (ja, jag pratar om dig!) men någonstans känns det mer som att man tar sig igenom Zelda för att det är en kul grej att ha gjort än vad det är ett roligt spel? Eller?
Källa: Wikipedia
Lucasarts släppte en mängd av deras klassiska äventyrsspel på Steam i somras, bland annat klassiker som Monkey Island, Indiana Jones och Loom. Men det har faktiskt gått att spela i princip alla de spelen via open source projektet Scumm VM som har gjort en full implementation av hela motorn som ligger bakom alla Lucasarts spel! Och ScummVM finns på en absurd mängd olika plattformar. Förutom de klassiska plattformarna som Ubuntu Linux, Window och Mac OS X stödjer man Windows CE, IRIX, Amiga OS 4 och en lång rad andra plattformar. Men viktigast av alla är förstås deras iPhone version som jag gladeligen testade på en lång flygresa för någon vecka sen.
iPhone-versionen kräver att man jailbreakar och installerar OpenSSH Server (!) för att kunna SSH:a in på sin iPhone och lägga in själva spelet (vilket för övrigt påminner mig om att jag måste stänga av min OpenSSH server på iPhone, kan ju inte vara nyttigt att ha en sån påslagen!). För att kunna köra måste man ha tillgång till ett orginalspel, ScummVM tillhandahåller inga spel. Är man laglig söker man på sajter som Blocket och Tradera där de flesta spel faktiskt är förvånansvärt dyra. Är man mindre laglig (och lat!) finns nästan alla spel på andra sajter.
Själv hade jag några spel från Lucasarts som jag länge grämt mig över att ha missat, bland annat Full Throttle som jag efter någon timmes meckande lyckades få igång på iPhone. Nu har jag klarat det och Full Throttle var riktigt, riktigt bra. Bra story och roliga pussel. Min rädsla över att ha missat det var befogad! Jag kan varmt rekommendera det.
För den som bara är intresserad av storyn finns hela spelet i “serieform” på en mängd olika sajter. Mannen bakom Full Throttle är för övrigt Tim Schafer som just nu är aktuell med Brutal Legend på konsol. Introt till Brutal Legend är för övrigt det roligaste jag sett i ett datorspel på länge och man känner klart igen humorn från Full Throttle.
Nu har jag bara The Dig och Grim Fandango kvar att ta mig igenom, de två enda spel från Lucasarts som ersatte humor med mer vuxna berättelser.
Ibland blir man positivt överraskad av internet! Kolla in detta kompletta arkiv med inscannade exemplar av alla utgivna exemplar av Datormagazin. Datormagazin (DMZ) har funnits i flera former genom årtiondena. Numera är tidningen riktad till de med mindre datorvana men det klassiska kaxiga DMZ riktade in sig på spelande och programmerande “power-users” (alla som spelade datorspel i början av 90-talet får nog räknas som power-users med dagens mått).
Det är roligt att notera är hur värdefull information var på 90-talet. En återkommande del i Datormagazin var “Besvärjaren Besvarar” som svarade på läsarnas frågor om hur man kom vidare i framförallt äventyrsspel. Det är svårt att tänka sig nu att ett äventyrsspel kunde vara i månader medan man försökte lösa alla pussel!
Också fascinerande är hur många spel som har blivit bortglömda. Hur många minns spel som Cabal, Bloodwych och After the War eller Damocles (betyg 9/10) från 1990 och som beskrivs som “vara i klass med den värsta drog”?
Man brukar ju säga att allt går igen. Ingenstans är det så sant som i datorspelsvärlden. Läs till exempel denna kolumn från 1991: “Sierra planerar att ge ut sina spel på CD-ROM. [...] Har man inte gått för långt med fin grafik om det leder till detta? En diskett med spelidé skulle ju jag föredra”. Kan vara värt att tänka på när vi får spel på 25 GB Blu-Ray skivor och diskuterar fokuset på bra grafik i dagens spel.
Det finns andra fall där det kan vara bra att komma ihåg sin datorspelshistoria. Nu är det kontroverser gällande spel om irakkriget, 1990 bombade man japaner i Wings of Fury.
Genom slösurfande råkade jag hitta gratisboken “Almost Perfect” som berättar historien om WordPerfects uppgång och fall. Den var så rolig att läsa att jag inte kunde lägga ned den utan sträckläste den under en eftermiddag! Jag rekommenderar den varmt. Den ger en spännande insikt i ett litet företag som växer från tre personer i en källarlokal till 6.000 personer i ett kontorskomplex. Tyvärr slutar den lite abrupt då han som skriver boken får sparken men resten är ju idag historia.
En annan intressant artikel jag läste igenom häromdan är historien om spelet “Elite”. Elite är numera klassiskt rymspel där man köper och säljer varor mellan olika planeter och uppgraderar sitt skepp. På tal om spel som saknar mål är Elite en av urföregångarna – orginalversionen hade inget annat mål än att åka runt i unviersum och köpa större och bättre rymdskepp! Med sin öppna värld kan Elite numera ses som föregångaren till allt från Eve Online till Grand Theft Auto. Själv har jag aldrig spelat originalet utan bara den upphottade Frontier: Elite II som släpptes till PC 1993 men jag minns frihetskänslan av att åka runt i ett helt universum! Att programmeraren David Braben lyckades skapa den känslan redan 1984 är fascinerande och ger en respekt över hur inflytelserikt Elite var när det kom. Shareware versionen av Elite II går att ladda ner från Eliteclubs webbsida för den som vill återuppleva gamla spelminnen
Jag spelade just igenom Resistance 2 till Playstation 3. Ett spel som IGN har ratat “incredible” och som har en metarating på 87/100 hos Metacritic. Jag är definitivt imponerad, spelet är ett duktigt hantverk. Men jag är samtidigt besviken och kan känna hur lite som har hänt sen Half-Life kom ut 1998.
Half-Life representar det första spelet som lyckades blanda en FPS med en bra och genomtänkt storyn. Introt är numera legendariskt och används som undervisningsmaterial i kurser inom dataspelsutveckling*. Resistance 2 har självklart snyggare texturer, är mer högupplöst och har säkert avancerad AI. Storyn är också okey men berättas dåligt.
Men R2 har ett stort problem som det delar med många moderna spel. Spelet går på räls. Det är aldrig någon tvekan om var man ska härnäst eller vem man ska skjuta. En pil pekar åt vilket håll man ska, medhjälpare omkring en skjuter ner svåra monster. Försöker man gå åt fel håll möts man snabbt av en osynlig vägg. Det går tillochmed så långt att de lagt ut vapen lite strategiskt, t.ex, ligger det en rocket launcher på golvet så vet man att det kommer att komma en boss snart.
Jag påstår inte att alla spel måste bli “open-ended” som FarCry 2. FarCry 2 är raka motsatsen mot Resistance 2: spelet går så långt att det knappt finns ett mål! Det är upp till dig att hitta en mening i den värld som du är i.
Resistance 2 och andra “next-generation” spel som GTA IV och Call of Duty 4: Modern Warfare lider alla av behovet att se till att spelaren aldrig hamnar snett. Till och med Resident Evil 5 blev förändrat till ett klassiskt co-op FPS från att ha varit ett problemlösningsspel. Det är kul men leder till en tomhet när man har klarat spelet. För vad är det egentligen man gjort när man klarat spelet? Det känns mer som att man sett en film än att man spelat ett spel. Jag vill påstå att det som definierar den här generationens konsolspel är enkelheten och snabbheten och känslan av att man aldrig förlorar eller gör fel.
Är det för vågat att gissa att nästa generations spel kommer att bli en motreaktion med svårare pussel och mer komplexa intriger? Kanske är det en indikation på att det börjar vända när spel som Professor Layton blir populära och att Riot Games grundas just nu, ett företag helt inriktat på att skapa spel baserade på samma logik som den superkomplexa Warcraft 3 kartan “DoTA”. DoTA är så komplext att det sägs att man måste känna någon som redan spelar spelet för att kunna förstå hur man spelar. Titta till exempel på reglerna för att spela online. Hur många regler förstår du?
#Alla tomma slots ska vara Computer’s. (för att man inte ska ha mer startguld än i 5v5).
#Creepskipping och Backdooring är förbjudet.
#Man får inte boosta och man får endast share’a reg items så som Ring of regeneration, Ring of health, Flash of Sapphire, Tangos, sobi mask (inte typ battlefury). (om detta sker av misstag måste det åtgärdas direkt för att slippa automatisk förlust av matchen) (itemshare).
#Alla items är tillåtna, man får även ha mer än en meka, guinsoo m.m.
#Kartan som spelas är självklart den senaste dota mapen.
Man kan förlora en Match om du eller ditt lag har:
#Backdoorat eller Creepskippat.
#Flamear (Flaming, dvs är väldigt otrevlig mot motståndarna).
#Itemshare.
#Att ni inte kommer i tid till en match.
#Pausat under val av heroes
Det blir kul att följa detta. Själv tror jag starkt på en motreaktion med svårare och mer komplexa spel.
Så, nu har jag testat Playstation Home. Det är precis som jag föreställde mig. Halvkul idé, men inget jag kommer att spendera tid i. Tråkigt också att det hade så enorma laddningstider.
Jag läste på den officiella Playstation-bloggen att Sony lanserar Home imorgon. Spännande! Det ska bli kul att följa det. Men frågan är om det kommer att ge Sony den boost de behöver. Jag är själv ganska exalterad över Home och jag tycker det är en kul idé, men jag undrar om det kommer att vara en konkurrensfördel för Sony i konsolkriget. Ibland kan jag känna att Home är något som tillkommit från sälj/marknad hos Sony och inte från produktledning. Dvs, den har gjorts för att tjäna mer pengar per konsol, inte för att skapa en bättre produkt (och därmed sälja fler konsoler).
Ur sett säljperspektiv verkar Home trevligt, man kan sälja produktplaceringar (Diesel, Red Bull och flera andra är med från dag ett). Men hur ser värdet ut för användarna? Det finns en del bra funktioner, matchmaking tillexempel. Men fokus verkar vara på att träffa “kompisar” (observera kompisar inom citationstecken) och inreda sitt hem. Jämför man med tjänster som erbjuder det idag på internet som Second Life och Habbo Hotel så blir två saker tydliga. Habbo Hotel är ett virtuellt jättedyrt dockhus med den intellektuella nivå man kan förvänta sig av 100 miljoner femtonåringar. Ja, jag har faktiskt testat Habbo Hotel (i mitt jobb!) och märkte snabbt att jag inte passar in bland ungdomar ens i den virtuella världen.
Second Life då? Jag har faktiskt testat det också. Second Life tycker jag är en fantastisk idé! Second Life är i princip en direkt implementation av William Gibsons vision i Neuromancer och Linden Labs har gjort allting rätt. Man har inte samma begränsningar som i den fysiska världen (man kan till exempel flyga) vilket känns helt rätt, målet är ju ändå att skapa ett “cyberspace”, inte en realistisk kopia av den verkliga världen. Men, Second Life har det lilla problemet att det är tråkigt. Det finns väldigt lite incitament att “hänga” i Second Life om man inte har Second Life-kompisar som man kan chatta med, men ungefär där slutar det roliga.
Jag har svårt att tro att Playstation Home blir en succé. Det fyller inget behov helt enkelt. Det kommer att finnas en kärngrupp med användare som visar upp sig för varandra och har tid att spendera i Home. Övriga användare kommer snart att falla av och bara använda matchmaking-funktionerna. Av vad jag läst har Sony dock lagt in en del annat (trailers, småspel) som man kan göra i Home, vi får se om det räcker. Imorgon gäller det! Vi syns i Home imorrn.. (PSN id: niklas_a).
